Kollektivtrafik och privat transport för personer med nedsatt rörlighet
Med tillgänglighet till transport avses både strukturer och infrastrukturer som säkerställer användning av kollektivtrafik och privat transport för personer med nedsatt rörlighet under samma säkerhets- och komfortförhållanden som för alla andra användare.
En tillgänglig stad måste kunna säkerställa tillgängliga transportnät (bussar, tunnelbanor, spårvagnar etc.), med stationer, terminaler och hållplatser som också är lämpliga för passagerare med nedsatt rörlighet.
När det gäller privat transport, som representerar ungefär hälften av de transportsystem som används av personer med funktionsnedsättning, är det tillverkarnas ansvar att skapa tillgängliga fordon, men valet av användare av anpassade fordon är av stor vikt, att använda kan vara både förare och som passagerare.
Det finns flera standarder som måste uppfyllas när det gäller komfort, säkerhet och effektivitet.
När det gäller en passagerare med nedsatt rörlighet som behöver en pråm, detta måste förankras i fordonets ram och passageraren måste bära ett säkerhetsbälte med minst tre olika förankringspunkter för att täcka bröstet från axeln till bäckenet med ryggen uppburen av ett nackstöd.
Rullstolens idealiska position är den med ryggen mot körriktningen. Den rullstol som används bör ha klarat krocktester och överensstämma med ISO 7176-19.
Infrastrukturen måste då göra det möjligt för alla passagerare att komma in, gå ut, gå av eller på lätt, med instruktioner om användning av hissar och plattformar beskrivna på ett tydligt och begripligt sätt.
Kollektivtrafiken måste ha utrymmen reserverade för personer med nedsatt rörlighet, markförankring för rullstolar och in- och utgångssystem med hjälp av mobila plattformar och fullt tillgängliga ramper.
På lagstiftningsnivå, lokala och nationella kollektivtrafikföretag och ENAC (National Civil Aviation Authority) måste hänvisa till de europeiska förordningarna om rätten till rörlighet för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet. Men den grundläggande normen är fortfarande Lag 104 från 1992, med regionerna i rollen som samordning och de kommuner som krävs för att tillhandahålla tjänsterna enligt deras ekonomiska resurser.
Att köpa ett fordon
Vid inköpstillfället måste det övervägas om fordonet kommer att köras av personen med nedsatt rörlighet och om det är hans eller hennes huvudsakliga transportmedel, och kontrollera möjligheten att göra nödvändiga ändringar för att ge fordonet enkel åtkomst.
Offentliga förvaltningar erbjuder ofta garantier och incitament för att köpa ett redan anpassat fordon eller för att göra nödvändiga ändringar. Webbplatsen förInkomstbyrå har tillhandahållit en guide med gällande eftergifter för både bilar och andra typer av hjälpmedel.
När det gäller att erhålla det särskilda körkortet finns det på webbplatsen förItaliens bilklubb all information är tillgänglig.
Märket som gör att funktionshindrade kan parkera på reserverade platser, ochEuropeiskt parkeringstillstånd är andra fördelar för personer med nedsatt rörlighet.
